Do Not Fear

Den kanske värsta motståndaren vi har är rädslan - rädslan för nya situationer, nödvändiga förändringar, att beskriva sig själv inför andra och att börja ta tag i en situation som möjligtvis är kompasslös, rastlös och kompromisslös. Skulle du befinna dig i en situation som medför att du inte har en aning om vart du är på väg så ska du ta den situationen på största allvar och sätta dig ner en stund och göra klart för dig själv hur nuläget ser ut och hur du kan ta dig igenom detta. Det är här vi börjar den här historien. 

 

Hur vill du att det egentligen ska se ut för att du ska vara nöjd och känna att livet är rätt fantastiskt bra? Räcker det med att bara hävda att 'jag vill bara ha ett jobb, vilket som helst' eller tror du att det behövs något annat inslag i tillvaron som ger dig den där energikicken för att gå ut och söka upp en arbetsgivare och få det där jobbet som betyder att du har råd med ett körkort? Tror du att stress, otålighet och desperation för dig närmare ett arbete och det du vill uppnå? Börja i rätt ände och gör din hemläxa först och det är börja analysera vart du är just nu och vad som krävs för att ta nästa steg - är det så illa som du tror eller finns det ljuspunkter och möjligheter som du missat i ditt sätt att tänka?

En människa utan mål och mening är rätt chanslös. Med stor sannolikhet är det helt avgörande att ta det där första steget för att få reda på svaret och för att undersöka omgivningen - hur ska du annars få reda på vad som finns precis framför dig? Något eller någon som väntar på att du själv ska upptäcka att det finns flera vägar att gå och hur ska du någonsin få veta om det är rätt väg om du bara sitter och drömmer och tänker utan att ta tag i saken och börja med att undersöka och vara nyfiken på vad som kan finnas bakom nästa krök i tillvaron? Kan det vara så enkelt som att be om råd, ställa bra och relevanta frågor om vägen och att helt förutsättningslöst börja småprata med de som själva varit vilse och till slut hittat fram?

Rädslan gör oss maktlösa och paralyserade. Du kan aldrig förvänta dig att någon annan har svaret och du kan definitivt inte säga att 'det var inte mitt fel och ge mig.' Det egna ansvaret sträcker sig hela vägen från det att du vill ha en förändring till det att just du bestämmer dig för att nu får det bära eller brista och jag gör det som måste göras. Kom ihåg att du får hjälp längs vägen, det är bara det att du kanske missar de som vill hjälpa dig när du springer fram med skygglappar och bara stirrar rakt. Finns det en anledning varför du missar de där jobben som du tycker att du är lämpad för - är det för att du är för desperat och för kräsen? En sak är klar, det finns inga 'skitjobb' för en person som har en målsättning för den personen ser inte 'skitjobben' som en slutstation utan som ett delmål. Det är något som måste göras i resan mot det som en person vill uppnå. Enkelt. Punkt.

 

Vad det i grund och botten handlar om är att sätta en fot framför den andra och ta sig framåt, oavsett den tid det tar. Lyft blicken och se dig omkring, sluta älta problem och besvärligheter och ha en klar blick och ta den hjälp som alltid finns till hands. Du vill inte vara vilse under alltför lång tid för då är du fast och ser inte skogen för träden - du behöver få bekräftelse, uppskattning och glädje och det får du inte om du springer omkring på egen hand utan mål och mening. Var inte rädd för att ta det där steget och be om hjälp om det behövs - vägen är inte enkel men det är värt varenda steg även om du till en början går i fel riktning. Alternativet är rädsla, obeslutsamhet och isolation. En fot framför den andra. Enkelt.